SVA visade sin verksamhet
Här kontrolleras hälsoläget på både tama och vilda djur

Kontaktdagarna inleddes inte bara med möten av olika slag utan 29 av konferensdeltagarna tog istället för möten tillfället i akt att hörsamma en inbjudan till SVA på onsdagen den 23 oktober.
Besöket på SVA bestod av två intressanta punkter: En föreläsning om ”Viktiga sjukdomar hos värphöns” och en visning av obduktionssalarna där det inte bara fanns höns på borden utan också en lång rad andra djur, tamdjur och vilda djur.

Att komma in i obduktionssalarna på SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt, på Ultuna söder om Uppsala) ger alltid undertecknad dubbla känslor. Den ena känslan innehåller sådant som obehag och rysningar. Det är helt enkelt obehagligt med sjukdomar och blod, för en pennfäktare som jag. De restriktioner som gäller för hur man får röra sig i lokalerna är också lite ”besvärliga” för den som vill utföra ett journalistiskt bra jobb. Till detta kommer ett totalt fotoförbud (p g a “skyddsobjekt), vilket förklarar avsaknaden av bilder till denna artikel.

SVA är ett Skyddsobjekt
Men det är bara att följa reglementet då SVA utgör ett så kallat ”Skyddsobjekt”. Så här förklaras detta på myndighetens hemsida: ”SVA är en bevakningsansvarig myndighet enligt förordning (2015:1052). Inför ditt besök, tänk därför på att SVA är ett skyddsobjekt. Det innebär bland annat att det är förbjudet att fotografera eller avbilda SVA:s anläggning. (Skyddslag (2010:305) §7 och §30a).”

Följande korta ord förklarar ytterligare något av myndighetens uppdrag: ”Statens veterinärmedicins-ka anstalt, SVA, är en expertmyndighet med beredskapsuppdrag. SVA främjar djurs och människors hälsa, svensk djurhållning och vår miljö genom diagnostik, forskning, beredskap och rådgivning. Myndigheten ligger under Näringsdepartementet.”

Kunskaper
Åter till besöket på SVA i oktober 2019. Den andra känslan består av förståelsen och respekten för den stora mängd väsentlig kunskap som finns i dessa lokaler. Detta gäller utrustning (om vi håller oss till obduktionsområdet) som bänkar och bord, specialknivar, yxor och sågar, kyl- och frysrum samt traverser, laboratorieutrustning, specialventilation, hygienzoner och en kremeringsanläggning. Och icke minst så finns här så mycket kunskap bland personalen, denna dag representerade av de tre personer som tog hand om besöksgruppen: Désirée Jansson, statsveterinär, Elisabeth Bagge, biträdande statsveterinär och Faruk Otman, biträdande statsveterinär.

Många djur i salen
Efter att var och en i besöksgruppen har legitimerat sig i receptionen och därmed fått tillträde till SVA visar Faruk Otman vägen in till ”hygienslussarna” där vi på sedvanligt sätt byter kläder och lär oss hur man förflyttar sig från ”ren” till ”oren” zon, och senare ut ur lokalerna. Hygien på detta sätt är ingen nyhet för de äggproducenter och andra som ingår i gruppen men en viss ansträngning innebär det ändå som bekant att hålla balansen vid skobytena över hygiengränserna.

När vi kommer in i obduktionssalen ser vi att det ligger olika djurkroppar på ett antal bord för pågående obduktionsarbete. På ”tamsidan” där några av värphönsen ligger på borden ser vi även andra lantbruksdjur som nötdjur, får och häst samt även sällskapsdjur som hund och katt.
Faktum är att just hund och katt, räknat i antal djur, är det största och vanligaste förekommande oduktionsuppdraget.

Höns vanligast
När det gäller fjäderfä så är värphöns vanligast på obduktionsborden – höns inkommer i stort sett varje vecka – medan slaktkyckling kommer i större antal periodvis, vid tillfällen när det förekommer problem med djuren. Kalkon lämnas in någon enstaka gång och även gås och anka förekommer sporadiskt.  Däremot är fjäderfän från små icke-kommersiella flockar vanliga.

Vid besökstillfället med gruppen från Kontakt-dagarna hade Désirée Jansson förberett med att lägga fram flera värphöns som nyligen kommit in till SVA och vid den pågående obduktionen kunde påvisas skador och tecken på kropp och organ som tydde på bakterieorsakade problem (äggledarinflammation och blodförgiftning) samt rovdjursangrepp, troligtvis mårddjur. Det framgick också att obducenterna utifrån bitmärkena kan bedöma om det varit ett hunddjur (exempelvis räv) eller mårddjur (exempelvis skogsmård eller iller) som besökt hönshuset. Men Désirée påpekade att det inte alltid är enkelt att vara helt säker.

På den ”vilda sidan” såg vi vid detta besökstillfälle både fåglar och större däggdjur: hornuggla, berguv, ormvråk och havsörn samt älg, hare, lodjur och i ett av kylrummen skymtades även björn. Här dissekeras kropparna och skador och sjukdomar härleds och utreds för alla dessa djur. Eventuella änder hamnar också på denna sida, hos viltpatologerna.

Arbetet i obduktionssalarna innebär att SVA genom sina undersökningar fastställer om djuren drabbats av trafikskador, angrepp av andra djur eller djursjukdomar av olika slag, virus, parasiter med mera. Det är många djur som lämnas in på SVA och det är nödvändigt att så sker för att SVA ska kunna uppfylla sitt uppdrag att övervaka sjukdomar.

Efter intag på anläggningen får inga kroppar lämna SVA utan det mesta tas om hand i SVA:s egen kremeringsanläggning som ligger vägg i vägg med obduktionssalen. Hygienen är strikt och kontrollen av eventuella smittor rigorös. Om misstänkt och lättspridda virussjukdomar misstänks (som svinpest, newcastlesjuka, fågelinfluensa) så gäller särskild hantering av inkomna djurkroppar och detta sker i särskilda lokaler på SVA med kontrollerad luftväxling, extra klädbyten etcetera. (Fjäderfä med misstänkt ND eller AI ska som bekant inte obduceras i stallet eller på gården).

Alltid i beredskap
Uppskattningsvis så obduceras upp till femtonhund-ra fjäderfän årligen på SVA, varav huvuddelen är tamhöns men belastningen varierar stort över tid och som nämnts ovan tas alla djur emot här, såväl tama som vilda. Beredskap i form av personal samt lokaler och utrustning ska dock alltid finnas.

”Statens vilt” är också ett särskilt ansvarsområde och i detta ingår däggdjur som björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter och valar samt rovfåglar som fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, örnar, glador, falkar och kärrhökar. Men även hackspettar som gråspett, vitryggig hackspett och mellanspett samt en del andra fåglar. För ”Statens vilt” gäller att man vid påträffande av döda eller sjuka djur ska rapportera detta till polisen. Läs på denna adress mer om detta:
http://www.sva.se/djurhalsa/vilda-djur/rapportera-in-sjuka-eller-doda-vilda-djur.

Skicka in djur – på rätt sätt
SVA vill få in många djur för att kunna utföra sitt uppdrag om övervakning av sjukdomar. Institutionen uppmanar därför både djurägare och jägare med flera att skicka in djur. Dock ska detta ske enligt specifika rutiner när det gäller anmälan och paketering av sändning. SVA:s personal uppmanar också den som skickar in djur att beskriva vad som har hänt och vad som misstänks. Har du sett något speciellt i flocken före händelsen? Vad registrerar du och vad tror du?

SVA skickar ut förpackningsmaterial om man kontaktar myndigheten (tel växeln 018-67 40 00). Ibland kan det dock vara bråttom så djurägare uppmanas att beställa hem transportlådor för att ha i beredskap. På Kontaktdagarna informerade även Distriktsveterinärerna om att vissa av deras veteri-närstationer kommer att hålla ett lager av transportmaterialet. Det är viktigt att adressera och förpacka sändningen på rätt sätt också med hänsyn till de krav som PostNord och andra transportföretag ställer.
Mer information när du står inför att skicka in djur finns här: http://www.sva.se/analyser-och-produkter/skicka-in-prover-och-djurkroppar.
Glöm inte att skicka med en remiss.

Vid obduktion av lantbruksdjur så får djurägaren betala en summa och det gäller även för kostnaden för kremeringen. Obduktion och omhändertagande av vilda djur görs dock utan debitering.

Föreläsning
Den andra delen i besöket på SVA – föreläsningen om värphönsens mest väsentliga sjukdomar – hölls av Elisabeth Bagge på SVA (kan läsas dels i papperstidningen Fjäderfä nr 9-2019 och i annan artikel på denna hemsida). Hon pratade såväl om parasitära sjukdomar (spolmask, koccidier, kvalster) som om virussjukdomar (ND newcastlesjuka, AI aviär influensa, IB Infectiös bronkit) och bakteriella sjukdomar (kolibacillos, rödsjuka och pasteurellos). Elisabeth har haft vänligheten att själv skriva en artikel om dessa sjukdomar med utgångspunkt från föredragningen den 23 oktober 2019, se nästa sida.

Stort tack till Désirée, Elisabeth och Faruk som gjorde besöket på SVA till en intressant och lärorik upplevelse.

Sven Secher
Publicerat i Fjäderfä nr 9-2019

Utskriftsvänlig sida